De dog, och jag dog lite också..
Flera har efterfrågat mina blogginlägg, jag tog en lång paus.
Det var inte bara bettfel och Max Factor som gjorde att jag tappade lusten.
Natten till 6/3 (onsdag) fick min tik 4 valpar, allt gick bra...det verkade lovande.
Efter ca. 1½ dygn (torsdag em) började det gå åt fel håll, en av de minst valparna blev blek, apatisk och nerkyld. Det gick så snabbt, ena stunden såg allt bra ut, andra stunden såg det ut som att den skulle ge upp.
Jag började massera valpen för att få den varm, samtidigt som jag började plocka fram valpersättning. Jag skickade även ett sms till en erfaren "hundkollega", som snabbt ringde upp och gav tips om sockerlösning. Samtidigt som allt det här pågår så upptäcker jag att en till valp visade exakt samma symptom. Plötsligt sitter jag med en slapp valp i varje hand. Jag ger sockerlösning och valpersättning under kvällen, sedan inser jag att tiken inte har någon mjölk och börjar mata allihopa med 1½ timmes mellanrum.
Efter en lång natt med vakande och matande dör den första valpen morgonen därpå (fredag).
Tidig eftermiddag bestämde jag mig, vi åkte till Uppsala. Jag klarade inte av att sitta och se på valparna som långsamt tynade bort, en efter en. På SLU i Ulltuna kunde de inte göra mycket fast vi fick ett bra bemötande och de tog div. prover på tiken och vätskade upp valparna. Vi stannade kvar några timmar innan vi åkte hemåt igen utan svar på varför. "Fortsätt stödmata minst varannan timme" var budskapet...och det gjorde jag. Lördag morgon dog valp nr. 2...och senare samma dag dog även tredje valpen.
Efter ett antal nätter utan sömn och så mycket sorg så gav jag upp, jag stod inte längre ut. Jag visste att även den sista valpen skulle dö, oavsett vad vi gjorde.
Jag gick och lade mig lördag kväll, sambon tog över matandet, han ville inte ge upp än. Han hade mer kraft kvar, han hade sovit...och kanske inte känt lika stor sorg.
Söndag morgon 05.30 vaknade jag av att sambon kom hem efter en hundpromenad och jag visste att det var över.
De dog allihopa, och jag dog lite jag med....
Bilden visar hanvalpen, den första som dog ifrån oss.
Heidis sista grönbete.
Idag fick min tyska importhona, Heidi, beta ute i hagen för sista gången.
Sedan var det dags för slakt, det är den största kaninen jag slaktat hittills.
Levandevikten var ca. 4 kg och slaktvikten var drygt 2,2 kg. Ett lår vägde drygt 400 gram!
Varför slakta en snygg (95 poäng på utställning) hona i sin bästa ålder (drygt 1 år) som jag åkt till Leipzig för att hämta?
18/2 (alltså bara ett par dagar efter att jag upptäckte bettfel på en kanin) så födde Heidi sin första kull.
Hon började föda under tiden som jag mockade ur några kaninburar längre in i stallet.
Innan jag skulle åka så tittade jag till Heidi för att se så allt verkade lugnt. Då upptäckte jag en unge utanför boet... Jag plockade upp den för att lägga den in i värmen tillsammans med syskonen, då jag såg att den hade "en svart prick" på huvudet. "Smuts?" tänkte jag. Nej, det var inte smuts, det var ett öga. När man plockar upp en nyfödd kaninunge och den "tittar tillbaks" på en så förstår man av ren instinkt att något är åt helvete fel!
Jag plockade Heidi ut från buren och kollade genom boet. 6 ungar var det totalt, och 2 av dom hade fötts med öppna ögon...och missbildade bakben.
På första bilden ser ni unge nr. 1, ögonen är smala springor fast inte stängda som på en normal kaninunge. Bakbenen är vikta inåt och kunde inte användas (båda ungarna var vid liv när jag tog bilderna), man ser även att det finns extra tår på båda baktassarna.
Den andra bilden visar unge nr. 2. Rundare, öppnare ögon, samma missbildning på bakbenen fast vad jag kan se av övriga mobilbilder i datorn så hade den inte extra tår.
Jag tyckte även att öronen, spec. på den ena ungen, var onormalt stora och "köttiga" jämfört med en normal, nyfödd unge.
Jag visste vad det var när jag såg det, jag hade läst om det innan. Är man intresserad av kaniner så läser man det som finns skrivet när det finns tillgängligt...iaf. gör jag det.
Max Factor heter det! Jag var säker. Och jag visste att båda föräldrarna bär skiten!
Hur kan slumpen göra så?
Jag hämtade hanen längre norr i Sverige, honan hämtade jag i Leipzig, Tyskland. Jag parade dom och resultatet blev 2 av 6 ungar med Max Factor!
Hanens uppfödare var till en början tveksam till att det var så, att en kanin från den egna uppfödningen verkligen kunde bära Max Factor. Fast efter lite tänketid och grävande så visade det sig att det var så, att en av min hanes förfäder hade gett Max Factorungar hos en annan uppfödare...och uppfödaren hade valt att blunda för det! Jag klandrar inte på något vis uppfödaren av min hane, bara så det är sagt! H*n blev förd bakom ljuset och blev precis som jag, drabbad av en annan människas ignorans.
Jag är tacksam att det dök upp så snabbt hos mig, innan jag hunnit sprida genet ytterligare!
De som köpt ungar efter hanen hade jag redan kontaktat ang. ett bettfel, nu fick jag kontakta dom igen...och berätta att det inte var nog med ett bettfel i släkten...utan att det fanns mer skit, något (i mina ögon) mycket värre.
Det är tydligen första gången i Sverige som det "officiellt" dykt upp Max Factor på standard rex. Om det blir sista återstår att se. Ansvaret ligger på uppfödarna, att informera alla som kan vara drabbade och plocka bärarna ur aveln.
Därför slaktades Heidi i morse...
I´m alive!
Det trodde ni inte va?
Efter att jag upptäckte bettfelet på rexen (i februari) så funderade jag en del på hur jag skulle göra.
Ett bettfel i en kull på 8, är det ett genetiskt bettfel? Ingen kan veta det verkar det som. Så mycket enklare det vore om flera ungar i samma kull hade bettfel, då skulle jag inte tveka utan plocka föräldrar, syskon och halvsyskon ur aveln. Nu tvekade jag...
Jag valde att "ta hand om" och behålla kraniet på kaninungen. Känsliga läsare varnas:
Knölen på undersidan av käken, på samma sida som den förväxta tanden, gör vissa tveksamma på om det är ett genetiskt bettfel. Det kan vara en skada, eller något annat som påverkats av den yttre miljön.
Jag har inte kvar några av kullsyskonen, de som såldes har sk. "avelsförbud". Fast det är egentligen av andra skäl...som jag kommer berätta om i ett senare inlägg.
Jag har kvar båda föräldrarna och 3 halvsyskon dock. Jag har gjort några testparningar och kommer göra flera, allt för att vara så säker som möjlig. Fast 100% säker blir man aldrig verkar det som, slumpen gör som den vill och bettfel kan bäras av båda fast det inte dyker upp...även fast teorin säger att en viss % "borde" få bettfel.
Jag har avkommor efter halvsyskonen till salu, fast de som visar intresse får veta om att det förekommit ett bettfel som jag försöker ta reda på mer om.
Enligt många är det nog helt åt hel**te att sälja några avkommor ur den här "linjen", fast då känns det som att man även bör sluta köpa in avelsmaterial som inte testparats hos uppfödaren, eftersom man har ingen aning om vad man får hem! ...och som sagt, även fast testparningar gjorts och inget "skumt" dykt upp, så kan det finnas där ändå!
