kanintant.blogg.se

Bloggen handlar om mitt liv med kaniner. Jag kommer skriva om kaninparningar, kaninkullar, kaninungar, unga kaniner, gamla kaniner, slakta kaniner, äta kaniner, bereda skinn och göra något av kaninskinn!

De dog, och jag dog lite också..

Flera har efterfrågat mina blogginlägg, jag tog en lång paus.

Det var inte bara bettfel och Max Factor som gjorde att jag tappade lusten.

Natten till 6/3 (onsdag) fick min tik 4 valpar, allt gick bra...det verkade lovande.

Efter ca. 1½ dygn (torsdag em) började det gå åt fel håll, en av de minst valparna blev blek, apatisk och nerkyld. Det gick så snabbt, ena stunden såg allt bra ut, andra stunden såg det ut som att den skulle ge upp.

Jag började massera valpen för att få den varm, samtidigt som jag började plocka fram valpersättning. Jag skickade även ett sms till en erfaren "hundkollega", som snabbt ringde upp och gav tips om sockerlösning. Samtidigt som allt det här pågår så upptäcker jag att en till valp visade exakt samma symptom. Plötsligt sitter jag med en slapp valp i varje hand. Jag ger sockerlösning och valpersättning under kvällen, sedan inser jag att tiken inte har någon mjölk och börjar mata allihopa med 1½ timmes mellanrum.

Efter en lång natt med vakande och matande dör den första valpen morgonen därpå (fredag).

Tidig eftermiddag bestämde jag mig, vi åkte till Uppsala. Jag klarade inte av att sitta och se på valparna som långsamt tynade bort, en efter en. På SLU i Ulltuna kunde de inte göra mycket fast vi fick ett bra bemötande och de tog div. prover på tiken och vätskade upp valparna. Vi stannade kvar några timmar innan vi åkte hemåt igen utan svar på varför. "Fortsätt stödmata minst varannan timme" var budskapet...och det gjorde jag. Lördag morgon dog valp nr. 2...och senare samma dag dog även tredje valpen.

Efter ett antal nätter utan sömn och så mycket sorg så gav jag upp, jag stod inte längre ut. Jag visste att även den sista valpen skulle dö, oavsett vad vi gjorde.

Jag gick och lade mig lördag kväll, sambon tog över matandet, han ville inte ge upp än. Han hade mer kraft kvar, han hade sovit...och kanske inte känt lika stor sorg.

Söndag morgon 05.30 vaknade jag av att sambon kom hem efter en hundpromenad och jag visste att det var över.

De dog allihopa, och jag dog lite jag med....

Bilden visar hanvalpen, den första som dog ifrån oss.

En stor kram! Vissa dagar känns det helt hopplöst att ha djur och att föda upp som tur är så är det oftast positiva saker som väger upp det negativa. Jag kan förstå att du har mått dåligt över förlusterna av valparna det skulle även jag ha gjort. Jag har inte varit med om någonting liknande men det låter väligt tungt och väldigt svårt att klara mentalt. Hoppas att tiken mår bra idag och att hon inte tagit skada.
Jag kan bara beklaga vad du varit med om och hoppas att du får nya krafter att inspirera folk till att ta till vara kaninskin och mat. Som ny inom kaninvärlden behöver man starka och inspirerande kvinnor för att utveklas, jag tycker att du är en sådan.