Edit flyttar hem!
För två år sedan fick mellerudskaninen Sanduddens Isabell 4 ungar, bara två klarade sig. Elina och Edit.
Elina flyttade till en genbank västerut. Jag tror inte hon fick några avkommor 2012, och vad som hänt sedan vet jag inte...
Edit flyttade till Heby, tillsammans med en mellerudshane från mig. Köparen var intresserad av rasen, fast inte intresserad av att ha genbank. Därför frågade jag om h*n var intresserad av att låna ut Edit till mig vid tillfälle, och det var absolut möjligt!
Även förra året fick Isabell ett par kullar, från den ena kullen såldes en fin svartvit hona till genbank, rapporter därifrån säger att hon varit svårparad och när hon äntligen fick en kull så var det en stor, död unge.
Ur andra kullen såldes några ungar, fast de utvecklade tyvärr ett otrevligt temperament. En dålig match helt enkelt, vare sig Isabell eller kullens pappa hade/har dåligt temperament. Inte heller bakom sig vad vi vet...och övriga avkommor har varit bra!
Isabell blev dålig hösten 2012, hon avlivades och obducerades som bidrag till ett projekt som pågår i Föreningen Gotlandskaninen.
Efter att årsrapporterna för 2012 var klara och "Listan" lagts ut på föreningens medlemssida så blev jag varse om att bara en av Isabells avkommor fanns kvar i genbanksarbetet, Laura. Och hon låg på plats 22, som är ganska högt.
Jag kontaktade Edits köpare och frågade om jag möjligen kunde få låna henne till en kull under sommaren. Svaret jag fick var att sedan Edit var så värdefull för genbanksarbetet var det bättre att hon flyttade hem till mig och att köparen vid tillfälle kunde få en annan hona i byte.
Eftersom Edit hade en kull på 3 veckor när samtalet ägde rum tidigare i våras så har det dröjt några veckor, fast ikväll flyttar Edit hem!
Jag tyckte inte att några av mina befintliga mellerudshanar passade Edit, Domingo är hennes far och Jacob är Blommans "fästman", därför letade jag runt lite efter en lämplig hane och hittade en i en nyligen nerlagd genbank på västkusten. Hanens föräldrar finns inte kvar vid livet och inga av hans syskon/halvsyskon finns registrerade i någon genbank. Johnny, som hanen heter, har nu nästan väntat 1 mån. på att hans "fästmö" ska komma hem. Jag gissar att han kommer bli nöjd över att äntligen få träffa Edit!
Och jag känner mig nöjd över denna möjlighet att få bidra på mitt lilla hörn till att genbanksarbetet går framåt!
Bilden nedanför visar fina Edit, när hon var liten och söt sommaren 2011!
New Zeeland?
I december 2012 fick jag ett sms med frågan om jag ville ha "några honor och en hane, könsmogna NZ". Jag svarade att det kunde vara intressant fast att jag, som de flesta "kanintokar", led av platsbrist. Jag fick till svar att det inte var bråttom och därför dröjde det nästan två månader innan jag åkte och hämtade hem mina första kaniner av rasen New Zeeland. Tre honor och en hane.
Jag hade fått lära mig att NZ finns i två godkända färger i Norden, röd och vit rödögd, fast att det fanns ytterligare en färg, svart (godkänd för utställning i länder utanför norden). Jag blev lite förvånad dock över att två av honorna var "svart-/brunspräckliga" och att den röda honan hade vit bläs och halv krage.
Efter några färgdiskussioner på ett par nätsidor kom vi fram till att mina två "svarta" honor är järngrå.
Helen, på bilden ovan, har fått sitt namn från en vän på New Zeeland.
Helens första kull föddes 23/4. 13 ungar fick hon...fast 3 st. dog i boet inom första dygnet. Ytterligare en unge dog, nästan 1 vecka gammal, sedan den tagit en promenad i buren och inte hittade tillbaks innan det blev för kallt :-(
De 9 ungarna som klarat sig växer och mår bra, de är otroligt tama och orädda i grunden och har hållit sig framme vid luckan så snart de lämnat boet. De varierar i färg, det finns både vit rödögd, järngrå och viltgul i kullen.
Helens syster, Harriet, fick sin första kull utomhus i värsta vinterkylan. 9 ungar födde hon 9/3 och 7 av dom växte upp. Viltgul och järngrå ungar med genomgående bra temperament och bra växt! Några av ungarna i kullen har sålts som blivande avelsdjur till människor som vill kunna producera eget kött.
Harriet är en ståtlig hona, som ni ser av bilden nedanför:
När Harriets första kull var 6-7 veckor började hon brunsta och red på sina ungar, hon var inte våldsam på något sätt fast jag valde att plocka ut henne från buren och låta henne träffa hanen David (också uppkallad efter en
New Zeeländare). Det är första gången jag låtit para en hona så snabbt efter förra kullen, i vanliga fall brukar de få vänta minst en månad efter att förra kullen fyllt 8 veckor. Harriet flyttade tillbaks till ungarna samma dag och höll sig lugn och tog väl hand om ungarna tills de flyttade från henne strax efter 8 veckors ålder.
29/5 fick Harriet sin andra kull, 10 stora välmående ungar som klarat sina första levnadsdygn! Härligt!
Min tredje hona, Sue, uppkallad efter...ja ni vet redan, var röd med vit bläs och krage.
Hon fick sin första kull 9/3 precis som Harriet. 7 ungar föddes och 7 ungar klarade sig.
Under påsklovsveckan var det äldsta dottern som tog hand om morgonskötseln av kaninerna och en morgon fick jag ett telefonsamtal från en mycket ledsen dotter. Sue hade under natten blivit akut dålig och låg platt på sidan, orörlig och dregglande. Jag åkte hem direkt för att se om det fanns något att göra, fast som jag misstänkte så var Sue alldeles för illa därhen. Hon hade antagligen fått en hjärnblödning, hon andades fast såg ut som att hon var död. Det kändes tungt att avliva en stor, fin och trevlig hona, snäll och klappvänlig..trots att hon knappt hanterats innan hon kom hit. Sues ungar var 3½ veckor gamla när de förlorade sin mamma.
Även fast ungarna börjat äta både pellets och hö så tyckte jag det var alldeles för tidigt för dem att bli moderslösa. Vi stödmatade två gånger per dag med osötad kondenserad mjölk, både med sprutor och från skål. På slutet drack de flesta av ungarna själv från skålen.
Fast små kaninungar behöver inte bara mat, de behöver även trygghet, värme och uppfostran. Mellerudskaninen Carin hade inget emot att flytta in till ungarna och sköta den biten!
Eftersom Sue inte längre finns kvar så har jag valt ut två fina ungar efter henne som kommer stanna här. En stor fin viltgul hona och en madagaskarfärgad hona, även hon en av de större i kullen.
Det var lite otippat att 3 av 7 ungar i kullen var madagaskarfärgade, det var inget jag hört om på NZ. Fast de som förstår sig på genetik säger att efter föräldrar som bär både viltgul och svart kan det bli Madagaskar, precis som med järngrå som också kommer från de färgerna.
Jag tycker i så fall att det borde vara vanligare med "madagaskar-NZ" och därför är jag något tveksam till att mina kaniner verkligen är rasrena. Eftersom jag köpte kaninerna för att testa en lite större ras för köttets skull så betyder inte rasrenhet så mycket, fast jag tycker inte man säljer kaniner och hävdar att de är en specifik ras om man inte är 100% säker.
Jag har valt att annonsera mina kullar som New Zeeland dock (eftersom säljaren hävdar det), fast poängterar att de inte har stamtavla och att jag inte kan garantera rasrenhet.
Oavsett är det väldigt trevliga och snygga kaniner som kommer bidra med både terapiarbete och mat!
De dog, och jag dog lite också..
Flera har efterfrågat mina blogginlägg, jag tog en lång paus.
Det var inte bara bettfel och Max Factor som gjorde att jag tappade lusten.
Natten till 6/3 (onsdag) fick min tik 4 valpar, allt gick bra...det verkade lovande.
Efter ca. 1½ dygn (torsdag em) började det gå åt fel håll, en av de minst valparna blev blek, apatisk och nerkyld. Det gick så snabbt, ena stunden såg allt bra ut, andra stunden såg det ut som att den skulle ge upp.
Jag började massera valpen för att få den varm, samtidigt som jag började plocka fram valpersättning. Jag skickade även ett sms till en erfaren "hundkollega", som snabbt ringde upp och gav tips om sockerlösning. Samtidigt som allt det här pågår så upptäcker jag att en till valp visade exakt samma symptom. Plötsligt sitter jag med en slapp valp i varje hand. Jag ger sockerlösning och valpersättning under kvällen, sedan inser jag att tiken inte har någon mjölk och börjar mata allihopa med 1½ timmes mellanrum.
Efter en lång natt med vakande och matande dör den första valpen morgonen därpå (fredag).
Tidig eftermiddag bestämde jag mig, vi åkte till Uppsala. Jag klarade inte av att sitta och se på valparna som långsamt tynade bort, en efter en. På SLU i Ulltuna kunde de inte göra mycket fast vi fick ett bra bemötande och de tog div. prover på tiken och vätskade upp valparna. Vi stannade kvar några timmar innan vi åkte hemåt igen utan svar på varför. "Fortsätt stödmata minst varannan timme" var budskapet...och det gjorde jag. Lördag morgon dog valp nr. 2...och senare samma dag dog även tredje valpen.
Efter ett antal nätter utan sömn och så mycket sorg så gav jag upp, jag stod inte längre ut. Jag visste att även den sista valpen skulle dö, oavsett vad vi gjorde.
Jag gick och lade mig lördag kväll, sambon tog över matandet, han ville inte ge upp än. Han hade mer kraft kvar, han hade sovit...och kanske inte känt lika stor sorg.
Söndag morgon 05.30 vaknade jag av att sambon kom hem efter en hundpromenad och jag visste att det var över.
De dog allihopa, och jag dog lite jag med....
Bilden visar hanvalpen, den första som dog ifrån oss.
Heidis sista grönbete.
Idag fick min tyska importhona, Heidi, beta ute i hagen för sista gången.
Sedan var det dags för slakt, det är den största kaninen jag slaktat hittills.
Levandevikten var ca. 4 kg och slaktvikten var drygt 2,2 kg. Ett lår vägde drygt 400 gram!
Varför slakta en snygg (95 poäng på utställning) hona i sin bästa ålder (drygt 1 år) som jag åkt till Leipzig för att hämta?
18/2 (alltså bara ett par dagar efter att jag upptäckte bettfel på en kanin) så födde Heidi sin första kull.
Hon började föda under tiden som jag mockade ur några kaninburar längre in i stallet.
Innan jag skulle åka så tittade jag till Heidi för att se så allt verkade lugnt. Då upptäckte jag en unge utanför boet... Jag plockade upp den för att lägga den in i värmen tillsammans med syskonen, då jag såg att den hade "en svart prick" på huvudet. "Smuts?" tänkte jag. Nej, det var inte smuts, det var ett öga. När man plockar upp en nyfödd kaninunge och den "tittar tillbaks" på en så förstår man av ren instinkt att något är åt helvete fel!
Jag plockade Heidi ut från buren och kollade genom boet. 6 ungar var det totalt, och 2 av dom hade fötts med öppna ögon...och missbildade bakben.
På första bilden ser ni unge nr. 1, ögonen är smala springor fast inte stängda som på en normal kaninunge. Bakbenen är vikta inåt och kunde inte användas (båda ungarna var vid liv när jag tog bilderna), man ser även att det finns extra tår på båda baktassarna.
Den andra bilden visar unge nr. 2. Rundare, öppnare ögon, samma missbildning på bakbenen fast vad jag kan se av övriga mobilbilder i datorn så hade den inte extra tår.
Jag tyckte även att öronen, spec. på den ena ungen, var onormalt stora och "köttiga" jämfört med en normal, nyfödd unge.
Jag visste vad det var när jag såg det, jag hade läst om det innan. Är man intresserad av kaniner så läser man det som finns skrivet när det finns tillgängligt...iaf. gör jag det.
Max Factor heter det! Jag var säker. Och jag visste att båda föräldrarna bär skiten!
Hur kan slumpen göra så?
Jag hämtade hanen längre norr i Sverige, honan hämtade jag i Leipzig, Tyskland. Jag parade dom och resultatet blev 2 av 6 ungar med Max Factor!
Hanens uppfödare var till en början tveksam till att det var så, att en kanin från den egna uppfödningen verkligen kunde bära Max Factor. Fast efter lite tänketid och grävande så visade det sig att det var så, att en av min hanes förfäder hade gett Max Factorungar hos en annan uppfödare...och uppfödaren hade valt att blunda för det! Jag klandrar inte på något vis uppfödaren av min hane, bara så det är sagt! H*n blev förd bakom ljuset och blev precis som jag, drabbad av en annan människas ignorans.
Jag är tacksam att det dök upp så snabbt hos mig, innan jag hunnit sprida genet ytterligare!
De som köpt ungar efter hanen hade jag redan kontaktat ang. ett bettfel, nu fick jag kontakta dom igen...och berätta att det inte var nog med ett bettfel i släkten...utan att det fanns mer skit, något (i mina ögon) mycket värre.
Det är tydligen första gången i Sverige som det "officiellt" dykt upp Max Factor på standard rex. Om det blir sista återstår att se. Ansvaret ligger på uppfödarna, att informera alla som kan vara drabbade och plocka bärarna ur aveln.
Därför slaktades Heidi i morse...
I´m alive!
Det trodde ni inte va?
Efter att jag upptäckte bettfelet på rexen (i februari) så funderade jag en del på hur jag skulle göra.
Ett bettfel i en kull på 8, är det ett genetiskt bettfel? Ingen kan veta det verkar det som. Så mycket enklare det vore om flera ungar i samma kull hade bettfel, då skulle jag inte tveka utan plocka föräldrar, syskon och halvsyskon ur aveln. Nu tvekade jag...
Jag valde att "ta hand om" och behålla kraniet på kaninungen. Känsliga läsare varnas:
Knölen på undersidan av käken, på samma sida som den förväxta tanden, gör vissa tveksamma på om det är ett genetiskt bettfel. Det kan vara en skada, eller något annat som påverkats av den yttre miljön.
Jag har inte kvar några av kullsyskonen, de som såldes har sk. "avelsförbud". Fast det är egentligen av andra skäl...som jag kommer berätta om i ett senare inlägg.
Jag har kvar båda föräldrarna och 3 halvsyskon dock. Jag har gjort några testparningar och kommer göra flera, allt för att vara så säker som möjlig. Fast 100% säker blir man aldrig verkar det som, slumpen gör som den vill och bettfel kan bäras av båda fast det inte dyker upp...även fast teorin säger att en viss % "borde" få bettfel.
Jag har avkommor efter halvsyskonen till salu, fast de som visar intresse får veta om att det förekommit ett bettfel som jag försöker ta reda på mer om.
Enligt många är det nog helt åt hel**te att sälja några avkommor ur den här "linjen", fast då känns det som att man även bör sluta köpa in avelsmaterial som inte testparats hos uppfödaren, eftersom man har ingen aning om vad man får hem! ...och som sagt, även fast testparningar gjorts och inget "skumt" dykt upp, så kan det finnas där ändå!
Levande kaniner!
Idag passade jag på att fotografera minstingarna. De föddes 31/1 och är drygt två veckor gamla. De är mjuka, runda och söta som socker!
Gallgångscoccidios.
Idag tänkte jag dela med mig av bilden jag tog på en lever som var drabbad av coccidios (hösten 2011).
Gallgångscoccidios kallas ofta felaktigt för "levercoccidios", vilket låter bra och folk förstår vad man menar, fast det är inte den rätta benämningen.
Gallgångscoccidois hittade jag på en kanin jag slaktade hösten 2011, kaninen hade inga yttre symptom på att något var fel, den slaktades pga. "platsbrist" och sedan det är ett av mina syften med att ha kaniner över 3 kg.
Jag sökte runt på nätet och hittade svar, jag insåg att behandling av alla kaniner i besättningen + sanering av burar var nödvändigt!
Sen började jakten på en veterinär som ville ta emot mig och min lever, det var inte lätt. Jag fick en stark känsla av att så snart man säger ordet "kanin" så är man inte välkommen. Det finns minst 4 olika veterinärkliniker där jag bor, alla hänvisade till Mälarkliniken i Sigtuna "där är de så duktiga på kanin".
För mig tar det 1 timme att åka till Mälarkliniken, visst, jag åker dit om det är något mystiskt jag vill utreda på mina kaniner, där en specialist är nödvändigt.
Nu stod jag med en lever i hand och ville bara ha medicin!
Till slut fick jag tjatat mig till en tid hos en lokal veterinär, det räckte inte att ta med levern dock...veterinären måste även undersöka en levande kanin "som visar symptom". Jag tog med en vuxen hona som var lite tunn över ryggen och visade upp henne och levern.
Jag fick utskrivet Bactrim till den vuxna kaninen, inget till resten av besättningen. Det skulle jag få först när SVA hade svarat på OM det var gallgångscoccidios "suck"!
Jag åkte hem med kaninen och Bactrimen (som jag tidigare använt mot luftvägsinflammation på tamråttor) och tyckte att det lät konstigt. Bactrim är mor bakterier har jag fått lära mig. Jag ringde SVA och de sa att Bactrim visst används mot coccidios.
Jag ger mig inte så lätt dock och kollade runt ytterligare och den info jag hittade var att Bactrim inte är särskilt effektivt mot coccidios och med tanke på vad det krävs av tid och arbete för att medicinera och sanera en besättning så vill man självklart ha ett effektivt preparat!
När svaren från SVA kom så var det gallgångscoccidios, jippi!
Jag bad om att få SB3 (Essbetre) som skulle vara det effektivaste mot coccidios, och som dessutom kan ges via dricksvattnet!
"Nej, det går inte! Det är bara till höns!" ...var svaret jag fick!
Happ...
Men Baycox då? Det ska också vara effektift, även fast det inte är lika enkelt att ge OCH det är flera månaders karens!
"Ja, det går bra!"
Jag fick recept, köpte en flaska, behandlade i 5 dagar, sanerade och behandlade sedan i 5 nya dagar!
I februari 2012 kunde jag slakta mina första kaniner efter karensen, inga av de jag slaktade hade förändringar på levern!
Just ja, bilden:
Levern på bilden har legat i frysen, därför har gallan "färgat av sig" lite till omgivningen.
Gallan är den svartgröna lilla "säcken" lite ovanför mitten på levern.
Längst ner på bilden ser ni själva coccidierna, det är vita kapslar med parasiter inuti. Det finns ett antal i varje, hur många minns jag tyvärr inte.
Gallgångscoccidios drabbar oftast kaninungar, ungdjur eller kaniner med dåligt immunförsvar värst! En frisk, stark kanin kan ha gallgångscoccidios utan att det syns!
En vuxen hona kan ha det utan att det syns, fast hon kan föra över det på sina ungar...som då får dålig tillväxt från ungefär 4 veckor.
Det finns mycket mer att säga om coccidios, det här är bara en av alla olika varianter...fast jag tror det är den vanligaste. Det finns många flera som sagt, tarmcoccidios är en av dem. Den är mycket mer aggressiv och brukar kunna ta död på många djur innan man hittar problemet och sätter in rätt behandling!
Tråkigt slut på veckan!
I onsdags märktes alla rexungar födda i november. Samtidigt passade jag på att klippa klor och de vägdes och könssorterades.
Jag hade även en tanke om bettfelskontroll, fast det glömde jag bort...
Att en av hanarna vägde 1,4 kg och syskonen vägde 1,6-1,9 tänkte jag inte över, tyckte flera verkade lite tunna och bestämde mig för avmaskning!
Igår kom en som skulle köpa kaniner, ett par mellerudskaniner och en rexhona...född i november.
Innan köparen fick med sig kaninerna berättade jag om mina misstankar om mask och om rexhonan fortfarande var intressant så ville jag skicka med maskmedel. Så blev det, köparen tog med sig 3 kaniner och en "tub" Flubenol.
Idag, efter jobbet, avmaskade jag allihopa. Då upptäckte jag att en av rexhanarna, kullbror till honan som såldes, hade en hård knöl på undersidan av käken. Den satt fast, fast när jag kände på den så lät det nästan som tandgnissel. Då kom jag på det, att jag glömt att kolla tänderna!
Jag öppnade munnen på den lilla stackaren (den blå hanen som vägde 1,4 kg) och upptäckte det här:
Jag blev chockad och ledsen, så besviken på mig själv...att jag inte upptäckt det tidigare. Att kaninen fått lida för mitt misstag, att jag sålt en kanin ur kullen innan jag kollat igenom alla ordentligt!
Det kom självklart många andra tankar, om bettfel i generna, vad det kommer betyda i framtiden, att det finns ett par köpare som måste informeras (som köpt halvsyskon till den drabbade kaninen). Fast det viktigaste var självklart att avsluta lidandet för kaninen på bilden, det hoppas jag läsarna förstår!
Jag kontaktade självklart hon som köpt en kullsyster, hon får pengarna tillbaks och ska fundera på om hon vill lämna tillbaks kaninen eller ha kvar den..
Just nu känns det väldigt trist, jag kommer inte göra så mycket mer med det här idag dock...jag har helgen framför mig.
Skomakarlåda, söndagsmiddag som heter duga!
Efter dagens kaninslakt tog jag upp ett par levrar från frysen så det skulle bli mat till hela familjen.
4 kaninlevrar, 4 njurar och två hjärtan.
Allt skars upp i lagom bitar och stektes i smör:
Sedan blandade jag i lite stekt lök och bacon:
Sedan lite gött mos och hericotes vertes, tadaa:
Det smakade gott, kändes nyttigt och "hemlagat" (även fast potatis, lök och bacon tyvärr inte kom från den egna "gården") och det blev tillräckligt med mat även till en lunchlåda!
Söndagsslakt.
En av mina fina, unga hanar började uppvisa ett ganska tråkigt temperament i slutet på januari.
Förra helgen hoppade han på äldsta dottern två gånger när hon skulle ge honom mat.
Jag tog det tråkiga beslutet att slakta honom, här finns inte plats för kaniner med dåligt temperament, även fast de är aldrig så snygga!
Jag slaktade honom idag, och samtidigt hans syster som jag varit osäker på om jag skulle spara eller inte. Hon har inte haft ett dåligt temperament men hon har varit rätt osocial och hållit sig längst bak i buren, även fast hon fötts här hemma och jag hållit på med kullen rätt mycket från de började komma ur boet.
Slakta gör jag utomhus och idag var det helt ok temperatur, mellan 4-5 minus och inga problem med varken flugor eller andra kryp!
De var inte så stora, fast det blev 3 kg. totalt. och 2 fina skinn att lägga i frysen!
Sista avsnitt av första säsongen av Skinnberedning för nybörjare!
Igår morse mjölade jag mina skinn på nytt, med kornmjöl (som jag bloggade om igår).
De fick ligga och "mjöla sig" hela dagen.
I lagom tid till Melodifestivalen, eller "Mello" som det tydligen kallas numera, borstade jag av mjölet. Skinnen var fortfarande ganska fuktiga fast jag kände att jag hellre påbörjar mjukgöringen lite för tidigt än lite för sent.
Skinnen ser inte mycket ut för världen efter att man borstat av mjölet:
Fast efter att man dragit i dem ett tag, och lyssnat till div. mindre bra "Schlagers", så blir de helt magiskt förvandlade. Vita, vackra och mjuka:
Efter att jag dragit i skinnen så de var vita och fina överallt så penslade jag på en mix av matolja, vatten, äggula och såpa. Sedan fick skinnen ligga och vila sig ett tag så de fick dra åt sig allt det goda. Sen var det bara att fortsätta dra, gnugga och tugga (som eskimåerna). Nej, tugga gjorde jag faktiskt inte, fast fingrarna känns lite trötta idag om jag säger så!
Skinnen är fortfarande lite fuktiga så jag har dragit lite i dem även nu på morgonen..
Nu har jag bara fotograferat köttsidan, det finns en till sida på skinnen, pälssidan. Den mjuka, gosiga sidan, den ska vi inte glömma bort:
Skinnet på bilden är från en Lilla Tysk Vädur, viltgrå.
Fel och strul och...
...nu har jag börjat om!
I onsdags mjölade jag in mina 4 skinn!
Problemet var dock att jag glömt bort att KORNMJÖL var det optimala för att få mjuka, fina skinn!
Jag hade för mig att det stod något om vetemjöl fast när jag dubbelkollade såg jag att det stod att vetemjöl ger vitare skinn, fast hårda!
Vem vill ha hårda skinn?
Kornmjöl fanns inte hemma. Vetemjöl fanns det gott om. Jag chansade och körde med ekologiskt rågmjöl!
Nästa problem: Jag jobbar!
När skinnen hade torkat precis lagom och var klara för mjukgöring, då var jag på jobbet och skottade snö!
När jag kom hem torsdag kväll var skinnen hårdare än.....något väldigt hårt!
Jag funderade på om jag skulle borsta av mjölet och bara trycka ner skinnen i alunbad 2 igen.
Fast sen kom jag på att kursledaren på skinnkursen lovat "supprt hela dygnet"!
Jag letade fram nr. och ringde.
Nej, de behövde inte bada på nytt, det skulle räcka med att badda/spreja med alunvatten, "fast det kan vara tidkrävande, man kan få hålla på ett tag". Jag testade med ett skinn. Jag baddade med svamp, 2 gånger under kvällen. Fast det vart inte mycket skillnad.
Sen var det det där med mjölet, att jag använt fel.
Hmm...
Igår åkte jag till Coop och köpte ekologiskt KORNMJÖL!
Och efter en ny dag med snöskottning borstade jag av all felaktigt mjöl och tryckte ner skinnen i alunbad två, omgång 2!
Där har de nu legat hela natten och har precis fått en morgondusch + centrifugering!
Nu ska jag mjöla om och mjöla rätt!
Och till nästa gång har jag lärt mig att jag måste börja procerduren på rätt dag, så skinnen är lagom torra för mjukgöring en dag jag är ledig!
Har du starka fingrar, tålamod och tycker om att prata kanin?
Bild nr. 1 visar ett av skinnen efter att det plockats ur alunbad 1.
Vätskan har vridits ur och det är dags att dra av hinnan!
Bild nr. 2 visar samma skinn, fast med mer än halva hinnan avdragen.
Bild nr. 3 visar skinnet efter att hela hinnan avdragen och skinnet skrapats. 
Äldsta dottern drog av hinnan på dvärgvädursskinnet. Cool tjej som bereder skinn från egenuppfödd kanin!
Nu ligger skinnen i alunbad 2, nästa steg är inte lika jobbigt och tidkrävande. Hur. vad och varför får ni läsa om i ett senare inlägg!
Efter att jag köpt alun sa min kollega: "Och nu ska du uppdatera bloggen!?"..
...och jag tänkte: "Vilken blogg?"
Sen fortsatte jag och jobba.
Tankarna om alun och blogg fortsatte snurra, varför inte börja blogga om alungarvning av kaninskinn?
Om uppfödning av kaniner som används till allt mellan himmel och jord?
Många frågar om kaninslakt, om hur man tar till vara skinnen och andra saker som jag råkar veta lite om.
Jag skrev lite, jag känner mig ganska ny på det här.
Slaktade min första kanin sommaren 2011 och beredde mina första skinn november 2011.
Fast det lilla jag kan delar jag gärna med mig av. Tillsammans kan vi lära oss mer!
Just nu ligger 4 skinn (3 st. viltgrå lilla tysk vädur och 1 st. viltblå dvärgvädur) i sitt första alunbad, efter att de tinats upp i saltvatten och skrapats fria från fett och ev. annat som inte bör finnas kvar innan första badet.
